Jag är ett halvår in på min utbildning och redan första veckan i skolan fick vi i uppgift att ta fram vad de här kommande tre åren skulle innebära och vad det var för skillnad på en KY-utbildning och en högskoleutbildning.

Vi kom fram till i min seminariegrupp att vi som akademiker blir mer reflekterande och analytiska om jag inte minns helt fel. Att vi får en grund att bygga vidare på.
Skillnaden emellan KY och Högskola/Universitet hänger över en hela tiden, här i Göteborg diskuteras den flitig och ofta. Hur det ser ut hos er andra ute i Sverige vet jag inte men jag gissar att KY/Praktik diskuteras en del även i andra städer.

Min frågor är enkla och riktar sig både till er som liksom jag, går ett program utan praktik, till er som går ett program med praktik men framför allt till ni "färdiga" HR-människor där ute, ni som själva gått utbildningar eller rent av är i en position där ni anställer studenter som oss här på HR Sverige.

Behöver vi praktik på utbildningen? Eller räcker det med att vara reflekterande och analytisk, får vi en tillräcklig grund att stå på? Helt enkelt är vår utbildning relevant?

Visningar: 9222

Gör ett inlägg på det här

Inlägg i den här diskussionen

Efter att ha läst 3,5 år på PA-programmet vill jag väl påstå att vår universitetsutbildning ger en väldigt bra grund, kanske inte för det första jobbet men för arbetslivet som personalare i allmänhet. Jag tror att vi får en djupare förståelse för samband och strukturer och blir mer reflekterande och analytiska precis som du säger. Vill inte hävda att jag vet särskilt mycket om KY-utbildningar men det faktum att de oftast är hälften så långa som universitetsutbildningar ger väl en hint om att de kanske håller sig på en något ytligare nivå. Sen ska ju inte alla yrkesroller inom HR vara analytiska och strategiska, och jag tror att KY kan vara en utmärkt grund för mer personaladministrativa arbeten.

Men, härmed inte sagt att en universitetsutbildning inte ska innehålla praktik! Jag har ju, tycker jag, sån tur att jag går på det "gamla" fyraåriga P-programmet som innehåller en hel termins praktik. För mig är det ofattbart att man tagit bort denna del av utbildningen när man gjort om programmet i samband med Bolognaprocessen. Med tanke på att vår utbildning är så arbetslivsinriktad borde det vara en självklarhet att den innehåller många kontakter med arbetslivet. Kombinationen mellan det akademiska och de praktiska kopplingarna borde vara oslagbar, eller? Så jag tycker; mer externa projektarbeten, fler externa gästföreläsare (det är ju inte så att vi svämmar över av föreläsningstimmar), mer "exjobbsliknande" examensuppsatser och återinför praktiken!

Du frågar om vi behöver praktik på utbildningen, och visst kan man säga att det RÄCKER med den teoretiska grund vi får. Men nu när jag i dagarna ska avsluta min praktiktermin kan jag säga att jag känner mig mycket säkrare i min yrkesroll idag än vad jag gjorde i somras.
Jag har många ånger irriterat mig över den praktiska- och arbetsmarknadsmässiga kopplingen som många universitetsutbildningar har. Vid en diskussion med en lärare om detta poängterade han universitetens utbildningar som forskarförberedande och inte direkta yrkesförberedande, vidare tyckte han det var konstigt att studenter skulle ta studielån och arbeta gratis i form av praktik på företagen. Jag kan hålla med honom till viss del.

Som snart utexaminerad ( 1 vecka kvar) personalvetar är min erfarenhet att många arbetsgivare efterfrågar praktisk erfarenhet från HR-relaterade arbetsuppgifter. Jag har tillskansat mig större delen av min utbildning via Uppsala Universitet och har haft noll praktik. Vad jag dock vill rekommendera de som befinner sig, såsom jag, i en jobbsökarprocess är att se tillbaka på er studietid och försök omvandla den teoretiska utbildningen till praktisk jämförbar erfarenhet - jag tänker så här: kanske har ni arbetat med Case, min senaste case-uppgift handlade om samverkan och vi skulle ponera att vi var HR-konsulter som skulle lägga upp strategier för samverkan mellan Saab och Toyota. Vidare har jag läst en kurs inom psykologi med inriktning mot urval där en av uppgifterna var att strategiskt planera nästa rekryteringsprocess. Dessa Case och uppgifter skulle vi knyta till kurslitteraturen och dess teorier men i ett jobbsökarsammanhang kan man presentera dessa erfarenheter och fokusera på deras praktiska del -hur du hanterade dem och vilka val du gjorde. Vill man i en akademisk och teoretisk utbildning som saknar praktik ändå få in lite praktiskt tänk så kan man verka fram en hel del själv, kanske välja att inte skriva en litteraturstudie som C- eller D-uppsats utan snarare försöka hitta praktiska kopplingar själv.
Hej Johannes,

jag har gått 3 år på PAO vid Stockholms Universitet och nu jobbat i drygt 2 år som konsult med IT-system för HR. Jag har även jobbat lite som HR-assistent under studier och på somrar. Vi hade inte praktik på utbildningen.

Jag har ju inte läst KY-utbildningen men jag är själv väldigt glad över att vår utbildning var så pass teoretisk som den var. Den teoretiska grunden kommer du aldrig få i arbetslivet. Däremot lär man sig mycket praktiskt hyfsat snabbt! Det du INTE får på en teoretisk utbildning är lång erfarenhet av något inom PA, den sortens erfarenhet som gör dig bättre på att fatta beslut och så. Men det får du inte på en 2 års KY-utbildning heller. De praktiska färdigheter man kan lära sig på en sån utbildning upplever jag är mer av det slag du ändå lär dig rätt snabbt när du väl är ute på ett jobb.

Däremot tror jag det är bra att försöka skaffa sig praktisk erfarenhet så tidigt som möjligt, framförallt är detta nyttigt för att förankra det teoretiska, känna på om personalarbete verkligen är så roligt som man trodde, testa egna idéer och få fördomar grusade. :) Det jag jobbar med nu, SAP, är inte något man kan lära sig på högskolan. Jag fick utbildning & "praktik" av min arbetsgivare EFTER att de anställt mig. Att just HR skulle vara ett område där man "måste kunna" diverse praktiska saker innan man börjat tycker jag är en dålig inställning. Men visst, klart att arbetsgivare kan sitta och önska att de ska få perfekt kompetenta men ändå nya, unga & formbara personer att anställa utan att behöva investera någonting i dem.

Men det beror nog också mycket på hur man är som person. Jag värdesätter min utbildning väldigt högt. Jag har fördjupat min förståelse kring det mänskliga psyket otroligt mycket och det är något jag är intresserad av. En KY-utbildning hade inte gett mig nånting av det där, däremot en kurs i "PA-system". Som om man inte lär sig ett nytt datasystem på några veckor om man bara får pyssla med det? Jag tycker det känns ovärt att lägga sitt studielån på sånt.
Jag skulle vilja göra ett tillägg i diskussionen om det här med att ha praktik i en universitetsutbildning. Jag tror inte att det behövs enbart för att uppfylla många studenters behov och arbetsgivares önskemål utan även för att bidra till en ökad professionalisering av HR. Idag är personalvetare inget "yrke" och på många av de positioner i arbetslivet som borde vara märkta åt oss med vår kompetens sitter idag exempelvis ekonomer eller socionomer. Jag tror att detta beror mycket på att arbetsgivare dels kanske inte vet vad vi kan, och dels för att de till stor del ändå måste lära upp oss en hel del när vi kommer ut från utbildningen. Då spelar det ingen roll vilken av dessa utbildningar man har. (Givetvis kommer specifika datasystem och rutiner som skiljer sig från en arbetsplats till en annan alltid att behöva läras in när man är ny.)

Tittar man på vilka yrken som idag har en stark profession så hittar man många inom vården; läkare och sjuksköterska etc. Det råder ingen tvekan om att personer som utbildar sig till dessa yrken ska ha praktik, och det råder heller ingen tvekan om att det är just utbildade läkare som ska arbeta som läkare och inga andra. Kanske finns det ett samband? (Både läkar- och sjuksköterskeutbildningar är universitetsutbildningar med en stark akademisk tradition så akademi och praktik behöver inte alltid vara en motsättning.) Visst, det är en överdriven jämförelse mellan personalvetare och läkare men jag tror inte det hade skadat att i större utsträckning se på personalvetare som en profession som inte bara kan läras teoretiskt. I förlängningen tror jag att det hade bidragit till att både höja vår status och stärka HRs roll på arbetsmarknaden.
Jag vill göra ett inlägg i debatten, men även delge ett lästips. Jag har under min utbildning som nu är inne på magisteråret märkt av ett glapp mellan utbildningens uppläggning och arbetsmarknadens krav på personalvetare. Jag förstår en frustration som kan uppkomma då många kan tro att utbildningen ska direkt förbereda studenten för de arbetsuppgifter som exempelvis en HR avdelningsanställd ska utföra.

Jag vill dock mena att utbildning som enbart leder till användbara verktyg på dagens arbetsmarknad är dock värdelöst på morgondagens arbetsmarknad. Jag läser just nu om begreppet anställningsbarhet som kan relateras till hur lämpliga för anställning eller för den delen entreprenörsskap, vi blir av vår utbildning. Om utbildning ska ses som enbart förberedande för arbete innebär det Lindberg (I Fejes m.fl bok Anställningsbarhet) ett direkt nyttoperspektiv där arbetsmarknadens representanter styr föreställningen. Som en del kritiker menar behöver arbetsgivare då lägga några större investeringar på nyanställd arbetskraft.

Jag anser att inställningen att bli förberedd för arbetslivet inte får överskugga synen på utbildning som just bildning. Bildning som förhoppningsvis ger anställningsbarhet på längre sikt. Som tidigare talare i tråden så anser även jag att KY-utbildningar kan vara ett bra alternativ för de som vill ha en tydligare utbildning. Jag vill dock lite provocerande säga att universitet inte är en avhämtningsplats för konkreta verktyg, det är en plats för bildning och människoutveckling. Sen är det förstås inte fel att tjäna lite pengar på det i längden.

Lästips: Löfgren Martinsssons avhandling om personalvetares anställningsbarhet från 2008 samt kap 3-5 i Fejes och Berglunds bok Anställningsbarhet från 2009.
Om cirka en månad, har jag läst klart min magisterexamen inom arbetsvetenskap i GU. Jag påbörjade min personalvetarutbildning i Borås, där ingen praktik ingick. Enligt min åsikt så är det nödvändigt för studenter att få någon form av praktik då det är väldigt svårt att komma in i arbetsmarknaden utan erfarenhet/kontakter .

KY-utbildningar vet jag dock inte så mycket om, men antar att studenter som läser här inte får lika stor teoretisk erfarenhet men dock kontakt med näringslivet. Detta tror jag medför att de har en större chans till jobb efter utbildning. Även om detta inte ger "drömjobbet" direkt, så tror jag ändå att man mer eller mindre kan jobba upp sig dit man vill då majoriteten av drömjobben ändå inte går till en nyexaminerad stundent, oavsett om man är från Uni eller KY.
Flera kloka kommentarer här. Jag funderar på vad man lägger i "bästa HR-utbildning". Om man menar att man ska bli så bemedlad som möjligt inom området borde rimligen en längre utbildning vara att föredra. Men vill man snabbare och enklare få jobb så är kanske KY-varianter är "bättre" utbildningar. Jag håller med det som skrivits om praktik, att i någon form verka inom det man studerar tror jag ökar förståelsen för ämnet.

Ett annat alternativ är ju att jobba parallellt med studierna inom något som kan beskrivas vara inom sektorn HR. Då minskar betydelsen av praktik i mina ögon då det teoretiska ändå kan relateras till praktiken.
Angående KY/högskola:
Jag läste nyligen en annons för en tjänst som HR-administratör på ett internationellt företag. Tjänsten innebar support till HRBP:s, chefer mm gällande avtal, administration, arbetsrätt osv. I kraven stod att man företrädesvis skulle ha läst KY-utbildningen "Personal- och löneadministration". Jag ringde upp den som ansvarade för rekryteringen och denna berättade att tjänsten ansågs vara för "light", som hon uttryckte det, för att passa en personalvetare från högskolan. De ansåg att alla P-vetare som sökt tjänsten var överkvalificerade för att arbeta med den typen av stödjande arbete. Jag själv ser en roll som HR-administratör som en attraktiv tjänst för en nyexad P-vetare.

Min uppfattning är att KY fokuserar med på administration av personalrelaterade uppgifter och att man får lära sig olika affärssystem och dylikt. På högskolan får vi lära oss mer om strategiskt personalarbete och kommer därmed längre bort från administrativa sysslor. Som en konsekvens antar jag att KY-studenter ofta stannar kvar på tjänster med mer administrativa sysslor, medan en högskoleutbildad lättare kan (och vill?) gå vidare till mer avancerade, kvalificerade tjänster.

Det är i alla fall intressant, tycker jag, och kanske en något paradoxal situation. Jag har svårt att se att man som nyexad får komma in på "tyngre" tjänster direkt, men hur ska vi då dit utan "lättare" tjänster bakom oss i CV:t?

Angående praktik:
Jag har svårt svårt att inte se vinsten med att få insyn i HR-arbetet innan man själv intar en sådan position på heltid. Även om det är otroligt värdefullt att ha det vetenskapliga förhållningsättet i ryggsäcken måste du någon gång få chansen att, som Fredrik säger, omvandla denna teoretiska kunskap till en verklig situation, men verkliga problem och verkliga människor. Om jag föreställer mig hur jag som arbetsgivare skulle se på det så hade jag för en HR-tjänst troligtvis efterfrågat antingen arbetslivserfarenhet (ex på deltid under studietiden) eller en termins praktik, såvida det inte är en junior som efterfrågas, där företaget vill forma personen helt och hållet själva.

Att referera till arbeten som gjorts i skolan är säkert ett bra komplement till den teoretiska kunskapen man har men det blir nog aldrig lika hands-on som i en organisation, eftersom man ofta har begränsad insyn. Jag tycker att kurserna i skolan lär oss hur en rekryteringsprocessen bör se ut i en utopisk värld - men när vi sedan sitter med ex en rekryteringsprocess - hur balanserar vi vår kunskap med faktiska resurser i form av tid, pengar, etc? Jag ser praktik och den handledning man får där som en förberedelse på situationer man framöver kommer att behöva tackla helt på egen hand.

Visst är praktik bra Nina!

Men jag förstår också universitetets synpunkt om att deras egentliga syfte är att förbereda studenter förforskning- inte för yrkesliv. Kanske är detta ett förelagt syfte, titta bara på hur många som faktiskt väljer att inte gå vidare till forskning utan snarare arbetslivet -krass verklighet för universitetes syfte kanske...

Jag hade ingen praktik under min utbildning och hade först svårt att få jobb då jag saknade erfarenhet. Men Praktik är faktiskt inte något som enbart kan komma genom en utbildning. Jag valde att skaffa mig denna praktik genom arbetsförmedlingen. Jag fick kontakta ett eget valt företag och sköta min förfrågan själv. Jag hade denna praktik i 2 månader och fick aktivitetsstöd för denna tid. Jag fick även söka jobb under praktiken, åka på jobbintervjuer etc., utan att detta minskade mitt aktivitetsstöd eller gjorde arbetsgivaren irriterad. Förutom mitt aktivitestsstöd fick jag även en liten bonus från företaget i slutet av min praktik. Så jag fick praktisk erfarenhet utan att behöva ta studielån för detta eller ta poäng eller tid från utbildningen.

 

Läser du till en Master eller kandidat? Och räknas praktiken som en avancerad nivå eller som en A-kurs, alltså -krävs det att du läser lika många poäng "teoretiskt" och på samma nivå för att få din examen som jämfört med utbildningar utan praktik? Nyfiken på hur det funkar i "praktiken" :-) med detta! Och har ni någon form av utvärdering /opponering/ betygssättning av praktiken?

 

Lycka till med din praktik och fortsatta studier!

Oavsett om man går en KY eller en högskola/universitetsutbildning är praktisk tillämpning aldrig fel. De utbildningar som enbart har en teoretisk inriktning missar ofta att de flesta människor behöver kopplingen mellan teori och praktik i sin egen lärandeprocess.

 

En annan fördel med att ha praktik integrerat i utbildningen är att man får möjligheten att prova på var man sedan vill arbeta efter sin utbildning. Du kan själv bilda dig en mer realistisk bild och du får också möjligheten att knyta värdefulla kontakter som du kan ha nytta av den dagen du är klar med din utbildning.

 

Dock är det upp till en själv att tillgodogöra sig sin praktik på bästa sätt om man nu har den möjligheten.

 

Sedan betvivlar jag inte alls att de som gått en enbart teoretiskt inriktad utbildning även utan praktisk tillämpning har en relevant utbildning. Ni har kompetenser och andra erfarenheter som kan vara lika värdefulla, om inte mer.

För mig är det inte antingen eller utan gärna en kombination av båda.

Jag läser för närvarande den mastersutbildning som startade i Göteborg i höstas (Masterprogram in Human resource management and labour relations) och i den har vi möjlighet till 10 veckors praktik, antingen precis innan sommaren eller efter. Jag har valt att gå ut på praktik nu under vårterminen och jag måste säga att det har gett mig så otroligt mycket att få komma ut och se hur "verkligheten" fungerar. Under min praktik har jag fått ta ansvar för olika projekt som sträcker sig från att benchmarka en extern hemsida till att definera olika kompetensnivåer som ska vara samma för alla roller inom företaget.

Möjligheten att få komma ut och göra lite praktiska uppgifter är inte bara ett bra sätt att skaffa sig erfarenhet och kontakter, det ger också en höjning av motivationen gällande skolan. Jag tror att jag inte är den enda som efter nästan fyra år på universitetet börjar känna mig rätt klar med skolan. Att då få detta avbrott har verkligen varit fantastiskt.

 

Att det inte finns större koppling mellan utbildningen och arbetslivet på P-programmet tycker jag är jättesynd, har fått höra från min handledare att det är korkat att universitetet tagit bort den praktik som, t.ex. Cecilia hade möjlighet till. Han förstår inte hur vi ska kunna få bra jobb om vi inte tidigare har varit ute och skaffat oss erfarenhet.I min mening är det något som så många som möjligt bör ha möjlighet till, att därför endast ha ett PIM-arbete där man får kontakt med arbetslivet under en utbildning på tre år är konstigt. Borde vara en starkare koppling, om inte annat för att kunna hitta forskningsområden. 

For the record: LiU hade praktik som en av de "fria" kurserna under termin 7 - vad som hände med detta efter Bologna har jag dålig koll på. Men många av mina kursare valde praktik, många valde bort densamma - av olika skäl. Detta är den bästa modellen imo.

RSS

© 2014   Created by Fredrik Johnsson.   Drivs med tekniken bakom

Emblem  |  Rapportera en händelse  |  Användarvillkor